Jag lämnade kvar min storkamera hos valparna sist jag var där och i fredags blev de små liven fotade av systerdottern Rebecca.
Nu är de helt ljuvliga de små! Det syns också väldigt tydligt nu att det är små Cockerspanielbarn.
Det börjar bli riktigt liv i luckan nu och de hörs! Allt ska ju tränas även bjäbbandet som ska övergå i skällande...Jag minns ännu, fast det är många år sen, hur det var när min Catcha fick sina valpar.
Min Catchas valpar var mycket större, ungefär så stora som Noras valpar är nu, redan när de föddes. Min Catcha var en Chabrador, blandning mellan Schäfer och Labrador. Ibland saknar jag hund något så fruktansvärt mycket...men jag vet ju att jag inte har möjlighet att ha någon vovve. Jag jobbar heltid och är mer borta än hemma...
Min gosekisse Cesare är ju på något märkligt sätt både min hund och min kisse...han till och med sover i en hundkorg på nätterna...fast han skäller inte. Han jamar inte heller...han är den tysta typen som pratar utan en massa onödiga ord och har förmåga att verkligen visa vad han vill.
Veckan mellan jul och nyår är dessa små underverk redo att flytta till egna familjer...men som sagt...hur gärna jag än vill, för man smälter ju, så har jag inte tid och möjlighet att ha en vovve.